Min trogna följeslagare

Vi människor har alla olika sätt att ta oss igenom livet på, men gemensamt vågar jag nog påstå att det är en ständig process i att ta in intryck, marinera dem och integrera dem, för att sedan eventuellt lägga till upplevelsen i vår minnesbank eller låta den ändra vår väg framåt – eller bara glömma. Eftersom vår hjärna gör det här åt oss dagligen, så behöver vi oftast inte använda egen tankekraft till att avgöra vart upplevelserna ska ta vägen. Ska jag låta mig minnas den här goda semlan för alltid, eller åker den direkt till sopkorgen?

Däremot är det de starka intrycken, positiva som negativa, som triggar oss till att behöva bearbeta dem lite mer aktivt. Vissa gör det genom att prata. Andra föredrar att begrunda i ensamhet; kanske genom något kreativt så som att måla eller lyssna på musik. Sedan har vi dem som är som jag; som gillar att skriva sig igenom upplevelser och intryck.

Det började med att jag gav mig själv ett nyårslöfte när jag var tio år gammal: att skriva dagbok varje dag under ett års tid. Jag kan inte minnas att det kom sig av någon annan anledning än att bara ge mig själv en utmaning – och det blev det ibland. Vissa dagar hade jag ingen lust alls; då blev det mest en saklig redogörelse för vad som hade hänt mellan det att jag vaknat till att jag lagt mig för att sova (och skriva).

Ganska snart märkte jag dock att jag hade skapat ett behov av att ”skriva av mig” vid dagens slut. Eller kanske snarare var det en vana, som hade utvecklats till ett behov. Så när året var slut och jag hade skrivit dagbok i 365 dagar på rad, fortsatte jag av bara farten. Inte varje dag. En vardag som rullade på kändes inte så intressant att ta sig tid att dokumentera. Men om det hände något, litet som smått, som påverkade mig. Då märkte jag att jag fick en stark dragningskraft till att fatta pennan och börja skriva.

Så här i efterhand, många år senare, ser jag ju tydligt vad som hade hänt: jag hade skapat mig ett utmärkt sätt att få utlopp för och processa känslor, och på så sätt få lite avstånd till dem. Genom att skriva skapade jag en egen plats som ingen annan hade tillgång till. En plats där jag kunde säga, tycka och känna vad jag ville – för det kunde man ju inte i alla andra sammanhang. Vi censurerar oss dagligen, beroende på var vi befinner oss och vilka vi umgås med. Ibland utan att vi vet om det.

Genom att skriva fick jag tillgång till mitt innersta. Och det var otroligt hjälpsamt, men det insåg jag ju inte då. När jag skrev ut den lilla blå dagboken med pingviner på, fortsatte jag med nästa. Och nästa. Och nästa. Nu är högen ganska rejäl. Och jag ser tillbaka på den här högen med enormt mycket värme; dessa blad har varit som en vän och en trygg plats genom åren. En trogen följeslagare.

Oavsett hur vi minns, är det viktigt att våra unika upplevelser får berättas. Jag tror att det ligger något oerhört stärkande i att få redogöra för sin egen berättelse – från sitt egna perspektiv.