Om att skriva

Ända sedan jag som femåring såg pappa göra utförliga listor på vad som skulle packas ned flera veckor innan vi skulle bege oss på en månadslång bilsemester i norra Sverige har jag alltid varit fascinerad av det skrivna ordet. Beväpnad med papper, penna och en flora i handen gjorde jag mina första listor över växterna runt sommarstugan (inklusive det latinska namnet förstås!) så fort jag hade lärt mig att skriva, och vid nio års ålder gjorde jag min första dagboksanteckning.

Sedan dess har jag alltid skrivit; minnesanteckningar, listor, noteringar om djurlivet utanför fönstret; en anteckningsbok på varje utlandsresa var en given följeslagare där jag skrev ned det som föll mig in; och så dessa dagboksanteckningar! Det har blivit stora mängder text genom åren, både handskrivet och i digital form.

Jag kan inte riktigt säga den bakomliggande orsaken till vad som drev mig till att ständigt skriva – det var något som föll sig naturligt, som kändes som en nödvändighet och inte sällan gränsade till besatthet; allt skulle dokumenteras, oavsett hur trivialt det kunde upplevas!

Såhär i efterhand kan jag bara känna en djup tacksamhet gentemot mitt yngre jag som så tidigt hade denna fallenhet. När jag idag bläddrar bland alla anteckningar kan mycket kännas banalt och skrämmande naivt – men lika ofta kan jag samtidigt hitta små pärlor av i form av intressanta betraktelser över händelser och företeelser som bara bekräftar att många av mina personliga egenskaper fanns där från en tidig ålder.

Det är naturligtvis tveksamt om det faktiskt kan finnas något större intresse för alla dessa anteckningar jag sparat, men den glädje som kan infinna sig när några ord plötsligt väcker slumrande minnen till liv igen går inte att beskriva! Oavsett om det är för sin egna, personliga reflektion över den tid som gått, eller för att kunna dela med sig av små historier med sina allra närmaste, har skrivandet för mig till sist alltid handlat om en och samma sak: en sorts dokumentation över vad det innebär att vara människa.