Minnesvärda saker
De flesta av oss har nog några gamla saker sparade som kanske inte längre fyller en praktisk funktion, men som vi inte vill göra oss av med; oavsett om det rör sig om den där stiliga julstjärnan vi fick ärva av en släkting, några gulnade fotografier från barndomen eller ett för länge sedan makulerat pass, så kan de fortfarande tillföra något som för oss själva är ovärderligt. Alla de minnen som dessa ting kan framkalla bara genom sin blotta närvaro är för mig alltför viktiga för att de ska kunna avfärdas som något som kanske egentligen borde kunna slängas i soporna.
Redan som liten var jag fascinerad av den lådkamera som mina farföräldrar lämnade efter sig. Tillsammans med en handfull plåtar i en separat liten box skänkte den så mycket spänning, och för en liten nyfiken pojke som var i full färd med att upptäcka världen gick den inte att underskatta!
Numera pryder den pianot hemma och inbjuder ofta till nyfikna frågor och ett spontant samtalsämne när vi får besök. För mig har denna lilla pjäs genom åren fått en betydelse som är så mycket mer än det rent materiella – den associerar inte bara till en förfluten tid, utan till mitt egna personliga arv.
En solig dag i juni 1929 höll min farfar i kameran och tog en bild av sin far. Farfars båda söner (min pappa och hans yngre bror) ställde sig högtidligt på var sin sida. Farfars far hade vid det här laget fyllt 75 år. Född 1854 hade han redan uppnått vuxen ålder när elektriciteten kom till Sverige; han hade fyllt 67 år när kvinnlig rösträtt infördes. När jag i vuxen ålder såg fotot och frågade pappa hur han mindes sin farfar var det med ett varmt leende som han svarade ”han var en snäll och vänlig människa”.
Ibland behöver man inte veta så mycket mer än så om de som kom före oss.
