Min pappa och sädesärlan

Sedan 50-talet hade mina föräldrar en stuga i en by med några få gårdar i det djupaste av Bergslagen. Under hela min uppväxt tillbringades varje helg och varje lov på landet. Det fanns el, men vatten fick vi hämta från brunnen, och toalettbesök gjordes på utedasset.

Barndomen var idyllisk – leende omgivningar med en liten insjö som inramade det gamla kulturlandskapet, som nu sakta började växa igen. På andra sidan grusvägen bodde det äldre paret som fortfarande hade en gård med djur. Det hässjades hö, man slog blomsterängarna med lie, och jag fick hjälpa till med att mjölka korna redan när jag var fyra år gammal.

Min pappa hette Erland, och när den första sädesärlan anlände på våren och trippade runt framför vedbon sa pappa alltid ”hej, ärlan”. Han älskade alla djur men sädesärlan låg honom extra varmt om hjärtat. Om det var för att hans namn var snarlikt den lilla fågelns vet jag inte – däremot var den väldigt speciella relationen uppenbar.

När pappa hade lämnat oss och skulle begravas en varm vårdag i maj kändes den stundande promenaden med kistan från gravkapellet till graven nästintill oändlig – det var den första stora förlusten för mig i vuxen ålder. Strax efter att vi lämnat kapellet stötte min syster diskret till min arm, och nickade mot kistan som bars framför oss. Där, bredvid kistan, hade en sädesärla valt att ansluta det lilla begravningståget. Den vippade på stjärten och trippade på som vanligt, och inte förrän det var några meter kvar till graven kvittrade den till för att därefter flyga iväg.

Med tiden vittrar vissa minnen liksom sakta bort och försvinner i hjärnans labyrinter – det är ett oundvikligt faktum. Samtidigt kan andra ögonblick stanna kvar på näthinnan med samma tydlighet och brinnande intensitet som stunden då man upplevde dem. Detta är ett av dem.