Min egen personliga hjälte

Hösten 1945 – direkt efter 2a världskrigets slut – anmälde min pappa sig till Röda Korset. Han var 21 år gammal och hade precis avslutat sin militärtjänst. Pappa blev stationerad i ett krigshärjat Polen som låg i ruiner, och med Krakow som bas kom han att spendera de följande två åren som bilmekaniker och chaufför. Han lärde sig snabbt språket, och med en liten kamera dokumenterade han allt och alla han kom i kontakt med.

När jag växte upp representerade de där bilderna något som låg så långt ifrån allt jag kände till, men som samtidigt var så oerhört fascinerande; de var ju trots allt en uppenbart vital del av min pappas bakgrund och historia. I en av lådorna i det stora linneskåpet låg de varsamt undanstoppade i kuvert – små, svartvita fotografier som tillsammans gav ledtrådar om vad min pappa hade varit med om. Han talade sällan om den tiden, men som barn minns jag de lågmälda samtalen på polska som han hade i vardagsrummet med en av våra grannar, farbror Dreier, som hade mystiska siffror intatuerade på ena armen.

Det talas ibland om vardagshjältar, vanliga människor som på något sätt hjälper andra eller bidrar till den lokala gemenskapen. Jag tror inte att pappa någonsin betraktade sig själv som en hjälte – snarare tror jag att han såg det han hade gjort som något absolut självklart, något som behövde göras i en tid då behovet av hjälp var oändligt.

Genom åren har jag gång på gång återkommit till de där bilderna. Jag har försonats med det faktum att de är det enda dokument jag har kvar, och kan förvalta, av min pappas tid som ung vuxen; på samma gång finns den bitterljuva insikten om att jag alltid kommer att bära minnet av min pappa som en man full av värme, ödmjukhet och en stor medmänsklighet – min egen personliga hjälte.